ända ifrån början har jag haft ett stort hat mot skolan rent ut sagt. ända sedan jag började skolan har lärarna aldrig trott på mig, jag berättar mina drömmar om vad jag vill göra efter skolan, dom har bara skrattat mig i ansiktet, och har för stunden känt mig nerklankad på, men nu i efterhand har jag tagit det som ett skäl till att kämpa ennu hårdare för vad jag vill, för att visa våra "duktiga" lärare som tror sig veta allt att dom har fel.

när man var 5 ville man hellst bli prinsessa eller astronaut.

när man var 8 ville man bli polis eller brandman.

när man var 13 ville man bli doktor eller veterinär.

och nu, när man börjar nian, alltså sista året innan man går upp till gymnasiet, som ens framtid hänger på. visst kan man väl studera om, men inte många som gör det. jag, ja jag har ingenaning om vilket gymnasium jag vill gå, eller vad jag vill bli. men detta är tiden då man ska välja fel. göra misstag, umgås med fel folk, vara almänt cplycklig för attt sedan gråta ner sängen för man mår dåligt. men det är ingen man kan göra åt, även fast man inte vill gör man dessa förbannade misstag, dom går inte att undgå hur man än gör.

jag har alltid legat efter i skolan oxå, dom där A-B betygena existerar inte, och i 7an slutade jag kämpa med att bygga upp betygena, jag gick på lektionerna, skrev det läraren skrev eller sa, gick där ifrån. jag var inte aktiv på lektionerna och satt oftast och kollade ut genom förnstret. jag fick omprov på nästan allt, men jag lät de bara va. mina betyg sjönk något grovt.

pappa sa att jag var tvungen att ta tag i skolan annars skulle jag aldrig komma in där jag ville. det enda jag tänkte då var 'gör jag inte i vilket fall endå'

halva 8an var samma som innan. men när vi hade ett prov i svenska innan jullovet, (svenskan var de enda jag inte hade sänkt mig i) och jag fick omprov på det, fick jag in i mitt huvud att jag inte kunde hålla på så längre. jag frågade om jag inte han att göra omprovet innan lovet. det jag fick till svar var bara 'vi tar det när du kommer tillbaka' jag vände på mig och gick. när dom andra gick på rast gick jag fram igen, jag sträckte fram handen och sa 'ge mig bara pappret' läraren svara kort 'jag har slutat' jag svara att jag skulle lägga pappret på lärarens skrivbord och tog pappret och gick o satte mig igen. min hjärna kom i fas väldigt snabbt *för att vara jag* och jag satte provet med alla rätt.
efter jullolvet höjde jag mig i alla ämnen igen och jag kom igång med pluggandet till prov och liknande.

utväcklingssamtalet i 8an sa min lärare något som fick mig att tänka till. om varför jag just inte ville vara kvar här. vi kom nämligen in på gymnasiesnacket och jag nämde något om hästgymnasium, hans första svar var sötåsen och jag svara pronto nej. jag skulle inte vara kvar här. han ifrågasatte självklart mitt snabba svar och jag sa kort at jag inte tänkte vara kvar här. och han ifrågasatte även det. då fick jag tänka till. vad var det egentligen som fick mig att vilja flytta här ifrån? jag har en massa vänner runt om här, det var inte det som var problemet. inte heller familjeproblem. utan jag hade ställt in mig på att inte stanna här för 5 öre. och jag tänkte noga om och om igen, varför jag inte ville stanna här, och det kom upp ett ord i mitt huvud: skolan.
skolorna på detta stället har skrämt bort mig.  helt och hållet. hur lärarna trott att inget skulle bli av mig, hur dom skrattat åt mig när jag svarat på deras eviga fråga "vad vill du göra efter skolan?" jag har alltid haft olika svar då jag har blivit osäker på mig själv när som sagt att jag inte kommer lyckas. men nu till nian har jag ett gymnasium jag siktar emot, och våra lärare får gärna lägga sig i, jag håller huvudet högt och tar inte åt mig. jag tänker inte låta dom få mig på andra tankar. jag har bestämt mig och dom får gladeligen lägga krokben för mina planer. det stör mig inte ett skvatt.. mina tankar.

kram josefin :)